Göteborgs Västra Brevduveklubb

 Du är här:   Startsida  >>  Diverse Info  >>  Automat

Uppdaterad 2016-10-09  


Startsida
2017-06-10
Bilder
2016-07-06
Historik
2016-07-06
Länkar
2017-02-15
Flygplaner
2017-03-06
Resultat
2016-07-06
Diverse Info
2016-07-06
____________________
Datum: 2017-06-27

Automatik för foder och vatten

Made by Agne

Trots att flygning med brevduvor är en fascinerande sport, så blir man väldigt bunden av den. Familjelivet kan bli lidande.
Varje vecka på sommaren är det insättning på fredagar och brytning på söndagar.
Och på lördagarna sitter duvgubben och väntar på duvorna, och är i det närmaste okontaktbar.
Det är bara midsommarhelgen som är tävlingsfri, och då kanske duvgubben inte är kontaktbar av annan orsak.

Resten av året ska duvorna ha mat och vatten varje dag, så man kan inte vara borta någon längre tid.
Man kan ju be någon vän eller släkting att ge dem vatten och mat, men svaret brukar oftast bli: "Nej, dom flaxar som galna, och så bajsar dom också."

Detta gjorde att jag började fundera på att konstruera någonting som kunde lösa detta problem.
Det finns ju automatiska foder- och vatten-anläggningar i ladugårdar, svinstallar och hönserier så det borde gå att göra någonting i lite mindre skala som kunde användas till mina duvor.

Min lösning bygger på att man har el (220 Volt) i duvslaget.
Har man inte el så blir det problem med att hålla vattnet isfritt om det är minusgrader ute.
Men med ett 12-Volts bilbatteri och en timer för 12 Volt så kan man i alla fall få anläggningen att fungera den varma årstiden.


Låt oss börja med foderautomaten.

Jag började med att bygga ett fodertråg med en behållare över, som fyllde på fodret allteftersom duvorna åt.
Det fungerade inte så bra. Duvorna plockade ut de godaste fröna och sprätte med näbbarna så att de andra mindre goda fröna ramlade på golvet.
Det tog bara en dag så hade de tömt behållaren på de goda fröna, medan alla de mindre goda fröna låg i ett centimetertjockt lager på golvet. Jag insåg att fodret måste doseras ut i lagom mängd.
Jag letade på internet efter foderanläggningar och hittade en hel del. Alla var naturligtvis för stora (och dyra), men det som de flesta hade gemensamt var att fodret doserades med en skruv.
En inspirationskälla var sidan Furab AB där jag under Transportskruvar hittade Flexskruv.


Där har man använt en spiralfjäder i stället för korkskruvsliknande plåtkonstruktioner. En spiralfjäder i ett rör, det är ju genialiskt!

Jag tittade i min skrotlåda och hittade en gammal vitlackerad gardinstång av aluminium och en passande spiralfjäder, från en fjädersats som jag köpt på Biltema för länge sedan.
Fjädersatsen (20 st fjädrar) kostade runt hundrafemtio kronor, så det kan ju verka lite dumt att köpa en hel sats bara för att man behöver en enda fjäder.
En fjäder från framgaffeln på en gammal moped kan vara ett alternativ.

Det viktigaste är att fjädern och röret passar ihop. Fjädern får ju inte kärva i röret, men den får ju inte vara för liten heller, för då skruvar den inte fram fodret som det är tänkt. (Se bilden ovan.)
Dessutom måste fjädern vara så glest lindad att även stora majskorn kan komma in i fjädern.
Om man jämför fjädern på bilden från Furab AB med min fjäder så ser man att min fjäder är tätare lindad.
Min fjäder är på gränsen att vara för tätt lindad. Alltså ju glesare fjäder desto bättre!

Nu gällde det drivningen av spiralen. Jag måste ha en liten men stark motor. Vad kan vara bättre än en vindrutetorkarmotor?
På bilskroten hittade jag en för 150 kronor (jag fick skruva loss den själv). Men fabrikatet är Volvo, så det är svensk kvalitet!

Under mitt letande och skruvande på bilskroten upptäckte jag att den utgående axeln på motorerna kunde ha lite olika utseende.
En del hade kilspår, en del hade splines, så redan där kan man fundera på hur man ska fästa fjädern på axeln.
En lösning som borde funka i de flesta fall, är en slangstump och ett par slangklämmor. Den lösningen ger även fördelen att kopplingen blir flexibel och inte så känslig för om motorn och fjädern inte monteras exakt i rät linje.


Bilden visar motorn, röret och fjädern monterade i det som ska bli botten på foderbehållaren.

Redan här ser man några misstag jag har gjort. Röret borde ligga lägre i förhållande till kanterna.
Och öppningen i röret borde vara smalare och kanske även lite kortare.
När jag provkörde den färdiga konstruktionen fastnade nämligen ett majskorn precis där fjädern knuffar in dem i röret, varpå fjädern skruvade upp sig och "floppade" upp ur hålet.
Hade hålet varit smalare och kortare och fjädern styvare, så hade det inte kunnat hända.

Tråkigt nog upptäckte jag inte konstruktionsmissen innan jag limmat och skruvat på alla paneler och började provköra.
Jag skulle alltså behöva slå sönder hela lådan för att kunna fixa felet! Jag löste emellertid problemet genom att stoppa in en smal stålstav inuti fjädern.
Stålstaven hittade jag i min skrotlåda. (Jag tror den kommer från ett gammalt självuppfällande paraply.)
Stålstaven gör att fjädern inte böjer sig så lätt. Men detta är en nödlösning, så det är bättre att göra hålet rätt från början.
(Det kanske hade gått lika bra med en cykeleker eller en blompinne, men man tar vad man hittar i skrotlådan.)


Nu är det dags att bekanta sig med motorn.
För att kunna driva motorn behövs 12 Volt. Jag hade en gammal batterieliminator från Biltema, som ser ut så här.


Det verkar som om Biltema inte har den längre. Det är synd för den är bra. Man kan ställa in spänningen från 0 till 12 Volt. Det är praktiskt när man ska testa diverse apparater som kräver olika spänning, radioapparater och mysbelysningar m.m. som alla har batterieliminatorer för olika spänning. Och den ger 2 Ampere.

Men det finns ju andra. Det är bara att söka på internet med sökorden "batterieliminator" eller "nätadapter" så hittar man en hel del.
Se bara till att den ger ordentligt med ampere. Visserligen krävs det väl inte lika många ampere för att skruva ut lite foder som att driva runt en bilmotor, men startmotorn kräver nog en del.

Det sitter ett antal kablar på startmotorn. Det gäller att ta reda på vilken som ska gå till minus och vilken som ska gå till plus. Troligen finns det flera som kan gå till plus, eftersom torkarmotorn kan gå i olika hastigheter.
Det är bara att prova sig fram. Det är också viktigt att kolla att motorn går åt rätt håll, så att den verkligen skruvar fodret åt rätt håll, annars får man byta plats på plus och minuskablarna.

Jag rekommenderar att välja den lägsta hastigheten, för det gör det enklare att ställa in foderdoseringen senare.
Har man "full sprut" på skruven så gör en minuts längre inkopplingstid stor skillnad på fodermängden.

När man kommit så här långt kan man montera bottenbitarna.


Bottenbitarna lutar för att även det sista fodret ska rasa ner mot öppningen i röret.
Lägg också märke till att fjädern sticker ut en bit i änden av röret. Det är för att fodret verkligen ska skruvas ända ut.


(På antalet skruvar kan man se att jag gillar att skruva.)

Sedan är det bara att skruva dit sidorna. Jag använde både lim och skruv för jag tror att fodret kan ge ett ganska högt tryck på sidorna eftersom min låda är 106 cm hög.
Längden är 42 cm och bredden 21 cm, så den rymmer gott och väl 3 stycken 20-kilos säckar.
Och naturligtvis måste lådan ha ett lock också, så att duvorna inte trillar ner i lådan.


Här är lådan på plats på hyllan i duvslaget.

På Hornbach hittade jag en 45-graders avloppsrörskrök av PVC, som jag lyckades fästa på lådan så att röret med spiralfjädern hamnade precis i kröken. Det var lite klurigt att fästa kröken, men med lite fantasi, små vinkeljärn och en stor slangklämma så gick det.
De där avloppsrören är fiffiga. Genom att koppla ihop lite raka rör och lite 45-graders krökar kan man få fodret att hamna där man vill (i ett fodertråg till exempel).

På bilden syns även de hål jag gjort för att man ska kunna se hur mycket foder som finns kvar utan att behöva lyfta på locket.
Jag hade några plexiglasbitar i skrotlådan som jag limmade fast på insidan. (Om man limmar fast dem på utsidan finns risk för att fodret trycker ut glaset.)

Nu kommer vi till problemet att få motorn att skruva fram rätt mängd foder vid rätt tidpunkt.
Svaret på problemet är naturligtvis en timer. Den jag har är från Biltema.


Den går att ställa in på minuten när, och flera till- och från-slag per dygn.
Det viktigaste här är att timern går att ställa in på minuten när. Det finns en massa timers där minsta in- och ur-kopplingstid är 15 minuter, och det är alldeles för lång tid.

Man kopplar in batterieliminatorn i timern så att batterieliminatorn bara får ström när det är dags att duvorna ska ha mat.

Sedan gäller det att kalibrera anläggningen. Ställ in timern på en minut och mät hur mycket foder det kommer ut. Ställ in timern på två minuter och mät hur mycket foder det kommer ut. Ställ in timern på tre minuter o.s.v.
För duvgubbar, som gått i den gamla skolan, är det sedan inget problem att räkna ut hur länge motorn ska vara påslagen för att alla duvor ska få rätt mängd foder.


Nu till vattenautomaten.

Jag har tidigare använt en vattenbehållare och värmeplatta, som ser ut så här.


Nackdelarna med den är att:
  • Den rymmer för lite. Den jag har rymmer knappt 5 liter.
  • Kalla vinterdagar så orkar inte värmeplattan hålla vattnet i behållaren isfritt, utan det fryser till en stor isklump, vilket gör att inget vatten rinner ner.
Om man söker på internet med sökorden "vattenautomat" och "höns" kan man hitta vattenautomater på upp till 30 liter.
Men de är avsedda att stå inomhus hos hönsen och går inte att kombinera med värmare.
De bygger på principen med en lufttät behållare som släpper ner lite vatten när nivån i dryckeskärlet blivit så låg att det kommer in luft.
Eftersom behållaren är lufttät går det inte att dra in kablar till någon värmekälla.

Alltså måste jag hitta en annan metod att reglera vattennivån i dryckeskärlet.
Den tillämpning jag först kommer att tänka på är regleringen av vattennivån i toalettstolar. Med en flottör som stänger tilloppsventilen när vattennivån är den rätta. Den metoden har dock flera nackdelar:
  • Det står vatten i ledningen hela tiden, vilket ökar risken för igenfrusna ledningar.

  • Jag litar inte riktigt på att ha vatten under tryck (5 - 7 bar) framdraget till duvslaget.
    Tänk om flottören hänger sig eller ventilen pajar och vattnet bara fortsätter att rinna. Då har man en saftig vattenräkning att vänta om man är borta en vecka, För att inte tala om hur duvslaget skulle se ut.
    (Jag brukar alltid stänga huvudkranen när jag reser bort för jag litar inte på diskmaskiner, tvättmaskiner och gamla kranar.)

  • Metoden passar bara duvslag som har vatten indraget. (Och vilka duvslag har det?)
Ett annat område där man reglerar vattennivåer är i fritidsbåtar. Där har man en liten flottör, som när vattennivån i båten blir för hög, sluter en kontakt som startar den elektriska länspumpen.
Där har vi det! Fast tvärtom förstås! Jag vill att en pump ska startas när nivån blir för låg!
Strunt i det problemet så länge. Jag återkommer till det senare.

Vad behövs det för grejer?
  • En flottör med inbyggd elektrisk kontakt.
  • En pump, som pumpar vatten till dryckeskärlet när nivån är för låg.
Fram med katalogerna igen! (Biltema och Clas Ohlson)
Denna gång vann Biltema med 2 - 0.


Nivåvakten ger tillslag vid 60 mm och frånslag vid 30 mm vilket ger 30 mm i skillnad mellan lägsta och högsta nivå.
Det kan väl vara acceptabelt att nivån varierar 3 cm i dryckeskärlet.
Och pumpen? En likadan har jag haft under diskbänken i min gamla campingbil. Min erfarenhet av den är att den är driftsäker och bra.

Ja, då är det bara att sätta ihop det.
Först måste jag ha ett dryckeskärl i vars botten nivåvakten ska monteras.
Det billigaste och bästa jag kan tänka på är en plastspann där man gör hål på sidorna så att duvorna kan dricka. Jag gör inte hål runt hela spannen.
Just där nivåvakten ska sitta gör jag inga hål, för om duvorna pickar på flottören så startar ju pumpen och om då dryckeskärlet redan är fullt så blir det översvämning.


Spannens handtag är borttaget och hålen gjorda. Avståndet från botten till hålens nederkant måste vara minst 9 cm, annars kommer vattnet att rinna ut genom hålen och nivån kommer aldrig att bli så hög att nivåvakten bryter. Om anordningen D på bilden nedan gör att flottören hamnar högre måste avståndet göras större.

Där får man prova sig fram. I mitt första försök hade jag mindre avstånd än 9 cm och då rann vattnet över och pumpen stannade inte.
Jag ville ha så litet avstånd som möjligt för att duvorna skulle nå upp till hålet och ner till vattnet.
Så spannen på bilden är mitt andra försök (det första var med 8 cm), men spannarna kostade bata 10 kronor styck, så det var billiga läropengar.

Nu gäller det att placera nivåvakten på botten av spannen.
Nivåvakten är försedd med två skruvhål och är avsedd att skruvas fast i båtbotten, men jag är inte så pigg på att göra hål i botten på spannen. Det kommer troligen att orsaka läckage förr eller senare.
Så jag monterar den på en stång fäst i locket i stället. Den blir då lättare att göra ren också.

Locket består av ett överblivet hyllplan från ett datorbord från IKEA. Det är en träfiberplatta ytbelagd med ett plastlaminat, som gör att träfiberplattan inte drar åt sig så mycket fuktighet. Det är bra.


Bokstäverna på bilden markerar:
  • A - Ett rör där man stoppar in slangen som kommer från pumpen. Anledningen till detta rör är att slangen annars kunde spruta direkt på flottören, som då skulle ge felaktig signal till pumpen.
    De små hålen jag borrat i nederkant är för att vattnet inte ska stiga i röret om det står ända ned mot botten av spannen.

  • B - En vingmutter för att man enkelt ska kunna reglera längden på trästaven som håller flottören.
    Flottören ska ju sitta så nära botten som möjligt för att undvika översvämning.

  • C - Små träklossar som är fastskruvade i locket för att förhindra att det glider omkring.

  • D - Hållare för flottören. För att trästaven inte ska doppa ner i vattnet hade jag tänkt ta en bit aluminiumplåt och böja till i vinkel och montera flottören på. Men aluminiumplåten var slut i min skrotlåda, så det man ser på bilden är en bit av en fyrkantig plastdunk som innehållit tapetklister.

  • E - Flottören (automatisk nivåvakt, Biltema).

  • F - Vattenvärmare från ZooSajten. Eftersom spannen är plan i botten kan jag inte använda min gamla värmare, så jag har använt en billig värmare av plåt. Den är låg och platt, och storleken är perfekt för spannen. Men den rostar och blir ful och rätt som det är slutar den fungera.

    Efter att ha avverkat två stycken sådana, på två säsonger, började jag leta efter ett bättre alternativ på internet.
    Det finns en hel del, men de flesta verkar vara flera centimeter höga och jag vill inte att hålen i spannen ska hamna ännu högre.
    Av en slump fann jag denna på ZooSajten.
    Eftersom jag inte haft den så länge kan jag inte uttala mig om hur bra den är, men jag gillar modellen.
Så här ser det ut med locket på.


Nu till den andra vattenbehållaren.
Jag hade kvar en gammal 30-liters plastdamejeanne som vi gjorde eget vin i innan vi upptäckte att det var mycket jobb och liten förtjänst.
(Och ibland blev inte vinet gott heller.)


Man kan se den dränkbara pentrypumpen skymta på bilden.
Min damejeanne står inomhus i stugvärmen, så jag behöver ingen värmare i den.
(För dem som inte kan ha damejeannen i ett uppvärmt utrymme finns det termostatreglerade doppvärmare på upp till 300 Watt avsedda för akvarier. Sök på internet!)

Slangen från pumpen har innerdiameter 10 mm. Den går upp till takhöjd i duvslaget, där den sedan är instucken en halvmeter (kanske mer) i en grövre slang, som är nedstucken i röret A på locket till dryckeskärlet.
Anledningen till att sticka in den smala slangen i en grövre är att undvika hävertverkan.
Om man låter den smala slangen gå hela vägen och nivån i damejeannen är högre än nivån i dryckeskärlet kommer vattnet att självrinna tills det blir samma nivå på båda ställena. (Den som vet hur man slangar bensin vet vad jag talar om.)
Pumpen är en centrifugalpump, så när pumpen stannar så rinner vattnet tillbaka genom den, vilket gör att inget vatten blir stående i slangen med risk att frysa.

Nu kommer det knepiga! Nivåvakten sluter kontakten när jag vill att den ska bryta och tvärtom.

Nu tänker den fiffige att det är ju bara att montera den upp och ner. Det tänkte jag också. Jag provade, men det fungerade inte.
Nivåvakten verkar ha en liten kula som rullar fram och tillbaka i ett spår, och tydligen klarar inte spåret av att sitta upp och ner.

Då återstår bara att vända funktionen elektriskt, med ett relä. Jag hade ett i skrotlådan, annars är det Biltema som gäller.




Mitt relä till vänster och Biltemas till höger. Trots att bilderna ser olika ut har reläerna samma funktion.
När man lägger ström på stift 85 och 86 så blir spolen (den lilla rutan med ett snedstreck) magnetisk och drar till sig den lilla vippkontakten så att strömmen bryts mellan stift 30 och 87a. Det är precis vad jag behöver.

Från batterieliminatorns pluspol drar jag en kabel till stiften 30 och 85.
Från stift 86 drar jag en kabel, som jag kopplar ihop med den ena kabeln på nivåvakten.
Den andra kabeln på nivåvakten drar jag till batterieliminatorns minuspol.

Jag har redan dragit ström fram till stift 30. Nu fortsätter jag där.
Från stift 87a drar jag en kabel som jag kopplar ihop med den ena av kablarna till pumpen. Vilken av kablarna det ska vara ser man senare.
(Om pumpen går åt fel håll skulle det ha varit den andra.)
Den andra kabeln från pumpen drar jag till batterieliminatorns minuspol.
(Stift 87 används inte, vilket framgår av bilden på mitt relä.)

Det var det hela!

Jag ska försöka förklara funktionen.
  • Om dryckeskärlet är så fullt att nivåvakten står i det läget att den skulle ha startat en länspump, d.v.s. den ger kontakt, då kommer strömmen att gå genom reläspolen som då bryter kontakten mellan stift 30 och 87a så att pentrypumpen stannar.

  • När duvorna har druckit så mycket vatten att nivåvakten kommit ner till det läget att den skulle ha stoppat länspumpen, d.v.s. den bryter kontakten, så kommer strömmen som går genom reläspolen att brytas och då blir det åter kontakt mellan stift 30 och 87a och pentrypumpen startar igen.
Solklart eller?

Ursprungligen hade jag tänkt att ha två batterieliminatorer i min anläggning, en för fodret och en för vattnet.
Jag tänkte lite fel där, jag tänkte att vattnet måste fungera hela tiden oberoende av timern.

Men jag har tänkt om. Det räcker ju att vattennivån kontrolleras i samband med att duvorna får mat.
Fördelarna är flera. Jag behöver inte skaffa en batterieliminator till och elförbrukningen blir ju mindre om man inte måste strömförsörja ett relä 24 timmar om dygnet bara för att pumpen ska startas någon minut ett par gånger per dygn.


Ja, då var det klart!
Nu är bara ett bara ett fylla upp med tre säckar foder och 30 liter vatten, så kan man resa bort ett par veckor.



Slutord:
Jag hoppas att denna redogörelse kan tjäna som inspiration till andra duvgubbar (och duvgummor), som tycker att duvsporten är fantastisk, men att den inkräktar för mycket på familjelivet. Ge inte upp sporten, hitta på något som gör livet lättare!





Göteborgs Västra Brevduveklubb